I´m thinking

Hela huset sover och det blixtrar över havet. Och jag funderar över två saker.

Vad är det med mig som gör att folk alltid tror att de jämnt och ständigt kan informera mig vad de tycker om mitt yttre eller om mina kläder? Varför tror man att det är OK att säga till mig att min tröja är ful eller att mina skor är knäppa eller att mitt hår är slitet? Jag tycker ganska ofta att folk har fula kläder men jag skulle aldrig berätta det för dem. Jag har ingenting med det att göra. Men tydligen är det ALLTID lämpligt att infomera mig om att jag är ful (fulast i världen sa en gång en fet brat i Lundagård) eller att mina byxor är fula eller för korta. Händer alltid! Va fan, håll era åsikter till er själva. Jag bryr mig inte, de är ju inte så att de är coolast i stan liksom, men lite ledsen blir jag såklart. Varför tror ni inte att jag blir ledsen? Låt mig vara.

Jag funderar även över restauranger och serveringar som arbetsplatser. Jag har varit på ganska många arbetsplatser och aldrig är det så mycket bråk och drama som i ett restaurangkök. Kockarna skriker på alla, servitriserna skriker tillbaka, hovmästarna gråter och diskaren surar. Varför? Jag förstår att det är ett stressigt yrke, men du ser knappast sjuksköterskorna på en akutmottagning stå och skrika på varandra. Varför är många så dramatiska i köket? With all due respect, det är ju knappast brain surgery de håller på med. Jag fattar inte hur de orkar med att gå till jobbet, vad är det för arbetsmiljö liksom?

Imorgon hoppas jag få gå och lyssna på en rysk manskör. A little piece of heaven.